ratrider

Livet kastar sig på mig, äter upp mig. Allt rasar sönder och jag står i mitten utan att kunna röra mig. Jag skriker och gråter, paniken är det enda som känns. Mitt hjärta ligger nånstans på asfalten trots att jag trodde att jag hade gömt det långt inne i bröstet. Skrik, panik och blåljus. Jag håller på att ta slut. Det blir omöjligt för mig att ta ett steg till, jag gör vad jag kan men måste bara ge mer. För att citera herr Daniel vi som alltid tryckts ner trots att vi ställer upp. Hade hoppats på att den här Maja var borta, den som spelar låtar på repeat och gråter på bussar. Nu stänger jag av kvinnan med den stora rösten, släcker lampan. Over and out.