ratrider

Nu är jag bara arg. Arg för att jag vet att det kan gå. Arg för att alla låtar och allt folk säger får mig att tänka. Alla låtar som säger att man aldrig ska ge upp, aldrig sluta försöka. Tillochmed i skolan pratade min lärare om att man alltid ska våga ta steget, nu pratade han om skolan men jag började tänka på andra banor. Man måste våga ta steget, inte stå på ett ben resten av livet utan att veta vad som kunde bli. Jag vet vad det kan bli och det kan bli så bra, det var så bra. Jag vill kunna vara med på vägen och hjälpa, inte behöva stå på sidan och vara hjälplös. Imorgon hade varit tretton månaders dag, jag vill inte sluta räkna. Den här skiten suger.

Darling, if nothing else, I know that this is true;
I'd have nobody if I don't have you.
But you said your hope was lost, my eyes were stinging hot,
the first of the tears to fall...

Have you given too much away?
Are you giving us up?
Did the going get tough this time?
Don't give up on us.

I said, "look at the map on the wall, put your fingers on where we are,
no matter where I go we're just an inch apart."
You interrupted and said, "not that old speech again! -
If we're just an inch apart, then reach out and grab my hand."

We didn't come this far just to throw it all away.