hang on, help is on the way
Jag ska upp om 1,5 timme, för att göra mig klar och gå på min lillasysters avslutning. Jag har försökt att sova, stängt av datorn och släckt lamporna. Trots försöken har det ändå slutat med att jag ligger i fosterställning och gråter. Jag orkar inte med sånna här nätter, dom känns så onödiga. Det finns ingen bra anledning för att jag ska börja tänka på hur mycket jag saknar honom en natt då jag behöver gå upp tidigt på morgonen. Det borde inte hända överhuvudtaget, jag borde vara starkare än så. Dock känns det ändå ganska behövande, är jag ledsen borde jag gråta. Jag tror att jag behöver prata med någon, men ingen skulle nog förstå. Allt känns alldeles för komplicerat för att en kompis eller nåt skulle, helt allvarligt, sitta och säga att hon/han förstår precis vad jag menar och varför jag är ledsen. Så här låter bara personer som inte vill ta emot hjälp. Man kan inte kräva att folk alltid ska förstå, men att dom finns där borde räcka eller hur? Det känns verkligen som att jag har lurat mig själv totalt dom senaste två månaderna. Jag måste skärpa mig, så här kan det inte vara. Jag måste vara starkare.
På repeat hela natten; Jason Mraz - Details in the fabric.
